|
Rovdjuren har olika tillvägagångssätt för att avliva och hantera bytesdjur. Med kunskap och framförallt erfarenhet går det därför ofta att bestämma vilken rovdjursart som har fällt ett bytesdjur. Det är dock viktigt att vara medveten om att det inte finns några absoluta sanningar, utan bara ett antal förlopp som är mer eller mindre sannolika för de olika arterna.
|
|
Det kan vara svårt att bestämma vilken art som lämnat kadaver, eftersom bytesdjur fort blir bortfraktade eller uppätna av asätare som räv, kråkfåglar och fluglarver. Har man tur nog att hitta färska kadaver går det oftast att sluta sig till vilket rovdjur som varit framme. Om det finns rester av kadavret kan man ibland avslöja rovdjuret ifråga med hjälp av tandmärken i skelettdelar, hur delarna är lagrade osv. Det är viktigt att vara medveten om att det finns ett visst överlapp mellan de olika arternas beteenden som kan leda till förväxlingar. Exempelvis kan lodjurets sätt att döda små lamm förväxlas med järvens, och rödrävens med lodjurets.
Här presenteras de viktigaste mönstren i de stora rovdjurens hantering av bytesdjur. Skrolla ned på sidan eller gå direkt till önskad art genom att klicka på länkarna:
Björn
Järv
Kungsörn
Lodjur
Varg
Björnens byteshantering
Vanliga bytesdjur: älg och ren.
Björnen avlivar ofta sitt byte med bett i hals, nacke eller nosparti (tandavstånd 3-7 cm). Man kan också hitta märken efter slag över rygg och kors.
Innan björnen börjar äta släpar den bytet till en skyddad plats. Ibland flår björnen skinnet av bytet innan de börjat äta. På får börjar björnen först äta juver och bröstfett. Oftast håller sig björnen i närheten av kadavret tills det är fullständigt uppätet (får kan lämnas när juver och bröstfett ätits upp). Liksom vargen krossar björnen grova benpipor.
Mellan måltiderna täcks bytet med ris, mossa, snö eller ljung. Ibland lagras bytet i vattendrag. Björnen besöker gärna kadaver, även om de är starkt förruttnade.
Oftast finns spillningshögar, utgrävda myrstackar och legor i närheten, samt klo och bitmärken i träd och stubbar. |
|
Björndödat får med bit-märken över nosen.
Björndödad tacka. Björnen har börjat äta av bröstfettet.
|
Järvens byteshantering
Vanliga bytesdjur: ren, hare, smågnagare och ripa. Järven kan också ta får.
Järvens kraftiga bett ger ofta krossade halskotor eller djupa märken efter tänderna i benet. Betten placeras vanligen överst på nacken. Bett över nos och skalle förekommer också.
Bytesdjur eller delar av dessa lagras ofta i vattendrag, myrar, blockterräng eller snöfält. Större byten styckas i mindre delar och lagras i närheten av slaktplatsen.
Järv och räv kapar ibland huvudet av bytet. Vid sådana tillfällen är det mycket svårt att avgöra vilket rovdjur som har fällt djuret. Små lamm som hittas med avbitet huvud på inägor är oftast dödade av räv.
Rävens bett tenderar att hamna mer på sidan av halsen. Dessutom är rävens bett är svagare och fler (tandavstånd 1,8-2,8 cm).
Kungsörnens byteshantering
Kungsörn kan riva stora djur som räv, hundar, lamm, rådjur och renar. Kungsörnen dödar bytet med sina extremt kraftiga klor.
Märken efter örnens klor, speciellt bakklon, brukar synas på bytesdjurens huvud, hals eller rygg. Ofta perforeras kraniet och man kan se ett trekantigt hål efter bakklon. En del byten får också sina lungor punkterade av örnens klor.
Då örnen äter plockar den ut köttet utan att krossa några ben.
Intill kadavret hittas ofta spybollar, spillning och fjädrar. Om det finns en naturlig utsiktspunkt invid kadavret är denna förmodligen helt vit av exkrementer.
Kungsörn (och havsörn) är asätare och besöker gärna kadaver som andra rovdjur har dödat. Det är viktigt att skilja mellan örndödade kadaver och djur som dött av andra orsaker. Att en kungsörn finns vid ett kadaver är inte likställt med att den har dödat djuret. Om ett djur har dödats av kungsörn finns blödningar i såren efter klorna.
Kungsörnen kan förväxlas med havsörnen. Kungsörnen rör sig elegant i luften med långa, mjuka vingslag. Havsörnen ger ett tungt intryck med stora vingrörelser. Den håller vingarna i en rak linje eller lätt lyfta då den cirklar, medan kungsörnens vingar är tydligt v-ställda.
Lodjurets byteshantering
Vanliga bytesdjur: rådjur, ren, hare och hjort (året om).
Lodjuret är en typisk smygjägare och tar sig mycket nära bytet innan det attackerar. Jaktsprången kan vara upp till 7 meter och jakten är snabbt överstånden oavsett av lodjuret lyckas eller inte.
Mindre djur, som t.ex. lamm, kan avlivas med nackbett. Vanligen dödar lodjuret dock bytesdjuret med ett fåtal bett i strupen, ofta exakt över struphuvudet (tandavstånd 2,5 - 3,5 cm).
Ibland syns inga tydliga yttre skador, utan först när halsen är flådd syns på hudens insida hål efter hörntänder samt varierande grad av blödningar. Klösmärken efter lodjurets klor kan ibland finnas på bytets undersida eller sidor. |
|
Lodödat får med bitmärken
vid struphuvudet.
|
Lon börjar ofta äta av de köttiga delarna av lår och bog, sedan den släpat bytet till en mer skyddad plats, exempelvis i en bäckravin eller under en tät gran.
Det förekommer att lodjur lagrar och täcker över byten, men ofta bara delvis. Man kan också hitta klösmärken i träd och stubbar invid bytet.
Vargens byteshantering
Vanliga bytesdjur: älg, rådjur, ren och bäver (året om).
Vargar jagar ofta i flock och jakten kan gå över relativt långa sträckor.
Byten avlivas med kraftiga bett i strupe/halsregionen. Vargen biter också ofta bytet långt fram på nospartiet. Mindre djur som lamm, räv och bäver dödas med bett ovanifrån över rygg eller nacke. Ofta används både strupbett och bett över ryggen (tandavstånd: 4,0-5,5 cm).
| Vargdödade djur uppvisar nästan alltid kraftiga bitmärken och blödningar på skinnets insida i halsregionen. Stora bytesdjur, som älg, har inte sällan bitmärken på flera ställen på kroppen, ofta på låren.
Ostörda kan vargarna sätta i sig eller gömma även ett stort byte, som t.ex. en älg, på mycket kort tid. Det enda som blir kvar är en upptrampad plats med hår och några skinnrester. En varg kan utan svårighet äta mer än 10 kg kött på en dag.
|
|
Vargdödat får med kraftig blödning på den flådda halsen.
|
Hela eller delar av bytet kan, något övertäckta, lagras i myr eller snö. Små byten som lamm göms hela medan större byten styckas innan de bärs bort. Vargar drar sig inte för att besöka kadaver som andra rovdjur dödat eller som dött av andra orsaker.
|
