Bidrag till förebyggande åtgärder mot viltskador

Huvudinriktningen i det svenska viltskadesystemet är att ge tamdjursägare bidrag till förebyggande åtgärder mot viltskador, i stället för att ersätta viltskador. För skador som inte har gått att förutse är det möjligt att få ersättning. Möjligheterna att förebygga viltskador är större utanför än inom renskötselområdet.

Mer information: Bidrag till skadeförebyggande åtgärder

Ersättning för viltskador

Tamdjursägare och markägare utanför renskötselområdet kan ansöka om ersättning hos länsstyrelsen för viltskador orsakade av fredade djurarter.

Samebyarna får ekonomisk ersättning enligt ett system som baseras på förekomsten av rovdjur, främst då föryngringar (antal honor som föder ungar), och ersättningen varierar beroende på rovdjursart.

Mer information: Ersättning för viltskador

Viltskadeanslaget

För att skapa en bredare uppslutning kring viltpolitiken och öka toleransen för fredade arter finns Viltskadeanslaget, som regeringen varje år tilldelar Naturvårdsverket och Sametinget. Viltskadeanslaget betraktas allmänt som ett viktigt redskap i viltförvaltningen. Det ska främst användas till bidrag och ersättningar för att förebygga och ersätta skador som orsakats av fredat vilt. En del av medlen ska även användas till utbildning och information.

Naturvårdsverket fördelar dessa medel till länsstyrelserna, utifrån länens uppskattning av hur mycket de tror sig behöva för ändamålet under året. Pengarna ska framför allt räcka till bidrag och ersättningar för skador på:
• Fisk och fiskeredskap, orsakade av säl.
• Grödor (t ex spannmål, potatis och vall), orsakade av tranor, sädgäss, vitkindade gäss och i viss mån även grågäss.
• Tamdjur (ej ren) och hund, orsakade av varg, lodjur, björn, järv och kungsörn.

Länsstyrelserna beslutar sedan hur pengarna ska användas.

Skador av rovdjur på renar ersätts på ett annat sätt än övriga tamdjur. Samebyarna får ersättning efter förekomst av olika rovdjur i området.

Användningen av viltskadeanslaget regleras i Viltskadeförordningen (2001:724) samt Viltskadekungörelsen (NFS 2008:16) och Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om inventering samt bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar (NFS 2007:10). Viltskadeanslaget är ett viktigt redskap i viltförvaltningen.

Vem ansvarar för vad i rovdjursförvaltningen?

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att Sveriges rovdjurspolitik genomförs. Länsstyrelserna har det regionala ansvaret och är ansvarig myndighet för skador av fredat vilt. Viltskadecenter arbetar på Naturvårdsverkets uppdrag med att utveckla och utvärdera förebyggande åtgärder mot skador orsakade av fredade djurarter. Djurägare har alltid ansvar för sina tamdjurs välbefinnande.

Från januari 2010 trädde riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning i kraft. Läs mer: Den nya rovdjursförvaltningen. En målsättning med den nya ordningen är att öka det regionala och lokala inflytandet. Så här ser ansvarsfördelningen ut i den nya rovdjursförvalningen:


Naturvårdsverket
• har det övergripande ansvaret för Sveriges rovdjurspolitik
• beslutar om föreskrifter för bland annat jakt, inventering och ersättning för rovdjursskador
• fastställer rovdjursförvaltningsområdenas regionala miniminivåer
• fastställer inventeringsresultat
• följer och utvärderar länsstyrelsernas arbete
• fördelar medel (Viltskadeanslaget) till länsstyrelsernaoch ger vägledning och information
• ska i och med den nya rovdjursförvaltningen delegera beslutanderätten om skyddsjakt och licensjakt till länsstyrelser med fasta stammar av arten, men i övriga län fattar Naturvårdsverket jaktbesluten
• upprättar nationella förvaltningsplaner
• följer upp alla typer av jakt på rovdjur i landet
• står bakom ett råd för rovdjursfrågor med ledamöter från olika organisationer
• ansvarar för Rovdjursforum (en nationell databas om rovdjur)
• stämmer av större principiella beslut med Rådet för rovdjursfrågor, där representanter för olika näringar samt miljö- och naturvårdsorganisationer ingår


Sametinget
• fördelar ersättning för rovdjursförekomst inom renskötselområdet till samebyarna


Länsstyrelsen
• har det regionala ansvaret och har tagit fram regionala förvaltningsplaner för rovdjursstammarna
• ansvarar för inventering, som ofta genomförs i samarbete med jägare och andra naturintresserade
• i län med fasta stammar av rovdjur får, i och med den nya rovdjursförvaltningen, besluta om licens- och skyddsjakt på arten
• beslutar om skyddsjakt på enstaka problemdjur av lodjur, björn och varg
• beslutar om bidrag och ersättning till tamdjursägare
• ger råd och hjälp till boende i länen
• förebygger jaktbrott
• ansvarar för besiktningsmän
• ansvarar för licensjakt på varg, lo och björn
• har, i och med den nya rovdjursförvaltningen, ersatt viltvårdsnämnder och regionala rovdjursgrupper med viltförvaltningsdelegationer. Dessa beslutar inte i enskilda ärenden, men har rätt att besluta om övergripande riktlinjer för beslut om aktuella åtgärder inom länet, utarbeta arbetsordning inom länsstyrelsen och rutiner för t.ex. akuta beslut om skyddsjakt och övriga frågor som inte bedöms vara nödvändiga för delegationen att sammanträda och besluta om. Viltförvaltningsdelegationen får också föreslå minimininivåer för fasta stammar av rovdjur (björn och lodjur) inom länet, samt inriktning för varg och järv.


Viltskadecenter
• arbetar på Naturvårdsverkets uppdrag med att utveckla och utvärdera åtgärder mot viltskador orsakade av fredade djurarter
• utbildar länsstyrelsens handläggare, besiktningsmän och fältpersonal
• tar fram information och kunskap till länsstyrelser och näringar
• utför prognostiseringar av arter och konfliktområden
• gör nationella sammanställningar av inventeringsresultat av de stora rovdjuren
• står för support och drift av Rovdjursforum (en nationell databas om rovdjur)


Jordbruksverket
• fördelar medel till länsstyrelserna för stängsel mot rovdjur.


Den enskilde tamdjursägaren/markägaren
• ansvarar för sina djurs hälsa och säkerhet
• ska, inom rimliga gränser, försöka förebygga viltskador

Djurägaren har alltid ansvar för sina tamdjurs välbefinnande. Djuren ska hållas på ett sådant sätt att tillsynen kan ske minst en gång per dag utan svårigheter (DFS 2004:17). Djurägaren är skyldig att vidta förebyggande åtgärder för att skydda sig mot skador av stora rovdjur (NFS 2008:16, Allmänna råd till 5 §).

Det innebär i princip att ett stängsel som sluter tätt nertill på alla sidor om djuren oftast är en tillräcklig åtgärd. Stängslets uppgift är att göra det tillräckligt svårt för rovdjuret att ta sig igenom så att det ska söka efter vilda byten istället. Det underlättas av att tamdjur inte är en viktig föda för något av rovdjuren.

Vad kostar viltskadorna?

Naturvårdsverket och Sametinget tilldelas årligen Viltskadeanslaget av regeringen. Summan som Sametinget fördelat till samebyarna efter rovdjursinventering har varit cirka 48 miljoner kr per år de senaste åren. För skador på gröda och tamdjur utanför rennäringen har anslaget de senaste åren legat på omkring 37 miljoner kr per år. Skador orsakade av säl står för den största kostnaden.

Lagstiftning

Det svenska viltskadesystemet baseras på Viltskadeförordningen, Viltskadekungörelsen och på Riksdagens beslut om att det i Sverige ska finnas livskraftiga stammar av de stora rovdjuren björn, järv, kungsörn, lo och varg. Viltskadesystemet påverkas också av internationella konventioner.

Läs mer: Lagstiftning