Rovdjur och tamdjur i världen

Rovdjursangrepp på mindre tamdjur som får och getter förekommer i stort sett i alla områden i världen där arterna förekommer samtidigt. Beroende på bland annat rovdjursförekomst, täthet av tamdjur, tillgång på naturliga bytesdjur och förebyggande åtgärder varierar predationen i omfattning.

Predationen av lodjur (Lynx lynx) på tamdjur uppvisar ett likartat mönster i flera länder i Europa. Det är främst får och getter som angrips, nötkreatur endast i sällsynta fall. Inga preferenser för lamm har noterats. Lodjur orsakar ofta färre angrepp på tamdjur jämfört med varg och björn.

Predationen av varg på tamdjur uppvisar större variation. Får och getter är mest utsatta men lokalt kan predationen på nötdjur och hästar (främst kalvar och föl) vara stor. Regionalt i Europa är omfattningen av predation från varg sannolikt ett resultat av tamdjurshållningens karaktär snarare än av antalet vargar, tamdjur eller naturliga bytesdjur. Vargen uppvisar oftast störst predation jämfört med lodjur och björn.

Även björnar angriper får och getter i störst utsträckning men hästar och nötkreatur kan lokalt vara utsatta för mer omfattande predation.

Skillnader i tamdjurshållning/förebyggande åtgärder verkar vara den faktor som mest förklarar skillnader i predationsnivåer mellan länder och regioner Europa. Ett tydligt exempel på detta har vi i Skandinavien. I Sverige angrips 300-500 får årligen av stora rovdjur, i Norge är motsvarande siffra ca 30 000 får. Detta beror dels på antalet får, drygt 200 000 i Sverige och 2,5 miljoner i Norge samt på hur fåren hålls. I Sverige går mer än 95% av fåren inom någon form av stängsel medan det i Norge är mycket vanligt att släppa fåren på fritt bete i skog eller fjäll. En annan orsak är naturligtvis att de svenska områden som har flest fårbesättningar idag inte har särskilt höga rovdjurstätheter. I Norge är t.ex. järven den enskilda art som bedöms stå för de flesta angreppen på får. I Sverige överlappar järvens utbredning i mycket liten omfattning områden med fårbesättningar.

Indirekta rovdjursskador på tamdjur

Viltskadestatistiken avser direkta skador orsakade av rovdjur: tamdjur som dödats, skadats eller saknas efter ett rovdjursangrepp. Därutöver förekommer misstänkta indirekta skador orsakade av rovdjur på tamdjur; skador som uppstår i samband med ett angrepp/angreppsförsök av rovdjur och skador som misstänks orsakas av stress, som en effekt av långvarig exponering för rovdjur/rovdjursdoft.

Exempel på den första kategorin av skador är djur som brutit sig igenom stängsel och sprungit bort. Bortsprungna tamdjur kan skapa merkostnader i form av arbete med att samla in djuren igen och genom skador som tamdjuren ådragit sig då de sprungit (förutom skador på stängslet). Exempel på rapporter i den andra kategorin är ökad frekvens av juverinflammation, klövröta och att tamdjuren inte vågar nyttja vissa betesområden. Stress som en effekt av långvarig exponering för rovdjur rapporteras idag från ett relativt litet antal fäbodbrukare, som dock upplever att de drabbas hårt. Att långvarig stress kan påverka immunförsvaret och orsaka t ex sjukdomar är belagt. Att dokumentera att det är just rovdjur som varit orsaken till den långvariga stressen är dock idag nästintill omöjligt. Vissa tamdjursägare hävdar att de kan se på sina djur om de blivit stressade av ett rovdjur eller om de blivit stressade av någonting annat. Det är dock svårt att säga hur bra deras bedömning är eftersom vare sig de själva eller någon annan brukar få facit. Det rovdjur som oftast nämns i samband med att djur ska ha stressats är björn.

Hur omfattande indirekta skador av rovdjur är i Sverige har vi inga data på. Viltskadecenter har tagit initiativ till att bilda en grupp för att diskutera hur vi ska gå vidare med problemet med att dokumentera och ersätta indirekta skador. I gruppen ingår representanter för Viltskadecenter, Länsstyrelserna, LRF och Sveriges fäbodbrukare.